En av mina starkaste möten med hästen Najhe

Att möta ett djur i nöd att bli länken till en förändring är ett väldigt stort uppdrag.Så var mitt möte med den känslige hästen Najhe.Han var i stor nöd och hade tappat all tillit till människor. I hans omgivning fanns en person som han kände kunna hjälpa honom.
Mitt viktigaste budskap blev att skapa den möjligheten.
Denna underbara kvinna lyssnade på Najhes önskan.
Som samma kväll valde att ta över ägarskapet av honom. Jag kan bara buga mig djupt för er bägge och önska er all lycka till.

lena.sandelius@hotmail.se

One comment on “En av mina starkaste möten med hästen Najhe

  1. Första mötet.
    Jag ser honom i ett stall. Jag fångas direkt av honom. Kan inte sluta att titta. Inte gå därifrån. Han är inte bara fantastiskt vacker, det är något mer.
    Öppnar boxdörren och ser hans svullna framben, hans febervarma kropp och denna enorma pannlugg. Än så länge har jag inte sett hans blick men uppmärksammat att han saknar både vatten och hö.
    Vi sätter in en stor balja vatten, då glider pannluggen åt sidan och jag ser hans rasande blick. ”Vi måste stänga, säger jag, lämna honom i fred. Han vill inte ha oss här.
    Efter detta första möte kunde jag inte låta bli att besöka honom, varje dag. Han ville inte ha mig där och jag kunde inte hålla mig därifrån.
    Jag berättade om Hästen för dem jag tyckte klarade av att vara mottagare. Inte alla förstår, vill förstå eller kan hästar och ännu färre vill se.

    Jag gick in i hans hage, försökte klappa honom men jag kände hur oskön min hand blev mot hans kropp. Jag nöjde mig med att bara få finnas vid hans sida i små stulna ögonblick, han var ju någon annans.
    Hans namn gick inte att lära. Jag kunde inte kalla honom det. Det landade inte väl.

    Dagarna gick. Jag såg hur folk kom och gick. Hur man tog på honom, tog saker av honom, från hans kropp och sen lämnades ensam och jag kunde se hur han mer och mer valde bort mänskliga relationer. Han ville inte ha någon, inte något. Han vände sig bort och jag förstod att det var kvittot han gav oss för inget då det var just det man fick ge honom, INGET. Han hade ingen och valde hörnan i hagen så fort man kom.
    Han stängde av.

    Jag kände att jag måste få veta avsikten med honom och förstod direkt att han saknade värde för sina ägare. Han var en av deras drömmar vilken han aldrig klarade av att förverkliga och det enbart för att ingen förstod sig på honom. Han blev stämplad som ”farlig”, ”dum i huvudet” och ”för mycket”. Något som är fullt tillåtet bland många av oss hästmänniskor att säga om och till våra hästar. Vi som kallar oss djurvänner bara för att vi tagit in en häst i vårt stall. ”Idiot! Tjurar! Sätter sig på tvären! Vägrar att lyssna! Jävlas!” Så fostras vi och fostrar varann till att tycka vara en självklarhet att uttrycka oss om våra hästar. Bara ett fåtal stannar upp och tänker själva.
    Ingen eller få pratade om ägarnas oförmåga eller brist på kunskap och erfarenhet. Intresse. Nej, det var han som fick betala priset för deras dröm, deras nyck.
    Jag förstod att man, efter att det inte fanns något kvar att hämta hos honom som skulle kunna förverkliga deras drömmar, skulle lämna honom vidare. Till vem som helst som ville och om ingen ville, avlivning. Så enkelt kunde man bolla de olika alternativen. Där lade man tiden, inte en sekund av den la man på att ”se” hästen och hans behov.

    Tiden var knapp. Ett beslut måste tas så snabbt som möjligt. Ingen, som har ett hjärta i kroppen, som kommer i hans väg, hästmänniska eller inte, stor eller liten, gammal eller ung, ingen går därifrån opåverkad. Vem som helst skulle kunna bestämma sig för att avgöra hans öde. Detta helt utan tanke på vad man själv skulle bli tvungen att avstå för att få en ”hel” häst, så småningom, då det man skulle få just nu bara var spillror av en trasig själ och en svunnen kraft. En häst som tappat kontakten med sitt känsliga, mjuka sinne.
    Jag såg framför mig hur man raskt skulle kunna kliva rakt förbi alla hans behov att bli hel igen bara för att låta hästen åter fylla någons behov, uppfylla ytterligare någons dröm. Möjligheten, lusten och viljan att ha en vacker ”Häst” att visa upp skulle locka och väga tungt.

    Det fanns fina människor som gärna hade tagit honom till sig men fina människor ser sina egna tillkortakommanden och andras behov tydligare än andra och hästen blev kvar.
    Tiden var knapp. En ängel sökte en annan (min vän sökte Lena med en röst för djuren) och han fick öppna sitt hjärta. Tårar trillade på flera kinder den dagen. Huvuden värkte.
    Till Lena tog han sats och sa:
    ”Jag stod i mitt stall, slog med benet. Jag var så arg, desperat. Se mig, hör mig. Jag var övergiven. Jag har varit det så länge. Inte ensam bland hästar men bland människor. Alla dessa människor, deras händer och jag vet inte vad de vill mig. Jag förstår inte vad som förväntas av mig. Jag är en enmanshäst. Jag har ont på flera ställen på kroppen. Jag är så spänd. Jag har låst mig. Jag hittar inte fram till det jag lärt mig. När jag blir trängd reser jag mig, av rädsla. När jag mår bra har jag så mycket att ge. Jag saknar min första tid i livet. Min resa har varit så vinglig. Allt blev ett mörker. Jag vill inte leva längre. Vem tillhör jag. Jag tycker inte om mitt namn, det är inte jag. Jag heter mer än så. Led mig varsamt. Hjälp mig att komma ur mitt skal. Klappa inte mig, lägg din panna mot min och låt mig känna värmen från luften du andas. Lägg handen på ett ställe i taget, pilla inte, klappa inte hårt. Använd din röst, den gör mig lugn. Jag vet inte om jag får stanna. Jag vet att jag hänger löst”.

    Hästen blev kvar, på samma plats men hos någon annan. Mig.
    Samma eftermiddag besökte jag honom i hagen.
    ”Får jag komma in”
    Inget svar.
    ”Får jag komma in”
    ”Nej.” Han gick till sin hörna. Sjönk tillbaka i samma mående som han gjort den senaste tiden.
    ”Jag ska hälsa från Lena”. Han vände huvudet mot mig. Jag sa: ”Jag vet allt. Jag förstod lite innan men nu vet jag. Jag vet allt och jag ska vara med dig och om du vill, bli ”ett” med dig.”
    Han kom rakt emot mig. Utan tvekan. Rakt. Jag bestämde mig för att låta honom bestämma vad, var, hur, takten. Han stannade inte förrän min näsa landat långt inne i hans pannlugg. Han blåste mot min mun. Panna mot panna, mule mot mun. Tre gånger. Hans energi förändrades mitt framför mig i just det ögonblicket. Så tydligt.

    Efter detta möter han mig varje gång. Pannan. Mulen. Jag frågar ”Vill du gå med mig” och han sluter upp vid min sida, utan band. Jag skulle kunna leda honom i en sytråd.
    Vi promenerar. Jag lägger min hand på en plats i taget. Han smaskar när den landar rätt, vid rätt ögonblick. Han klarar ibland av att finna lugn, ibland inte. Ibland är han så nära, plockar med mina fingrar, skosnören medan han nästa stund är tillbaka på sin tomma plats i sig själv. Stänger av. Så får det vara nu och för lång tid framöver. Jag har ingen brådska. Jag har lovat honom livet åter, inte önskat något i gengäld. Inga krav.
    Han har fått ett nytt namn…Najhe.

    Tack Lena för att du visade vägen och gjorde hans röst hörd. Tack för att du höll dina fina händer vid våra hjärtan den dagen och dagarna som följer.
    Och tack även till Tina, för den bro du blev mellan oss alla!

    När vi står där vid sidan av vår häst eller sitter på den ställer vi för få frågor. Vi levererar svaren. Om vi öppnar våra sinnen och letar djupare, bakom hela ytan kommer ännu fler frågor att komma fram. Var inte rädd för dem, våga söka svaren. Även om du skulle missa ett ridpass eller två så får du tillbaka, mångfalt.
    Vi når inte fram genom att svara, vi gör det genom att lyssna på våra hästar. Allt det hästen förmedlar oavsett om vi upplever det positivt eller jobbigt så är det hästens sätt att berätta för oss.
    Våga titta in i den spegel hästen är för dig.
    / Heléne

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *